Lina blir piga

-Väck!
Jag vaknar av det obehagliga men välbekanta kittlandet av en väggglus som just bitit mig på halsen. Min lillasyster, Anna, ligger ytterst i sängen och jag snirklar mig försiktigt upp och huttrar till när mina strumpförsedda fötter vidrör trägolvet. Visserligen är det min systers tur att stiga upp och förbereda frukostgröten, men nu när jag ändå är vaken och känner kylan i rummet tränga in under täcket är det lika bra att stiga upp och få igång elden. Torrt granris och träflisor ligger redo bredvid eldstaden. När elden tar sig från gnistorna från tändstenarna sveper jag sjalen tätt runt mig och går jag ut i den råa höstluften och tänker att kylan kommit tidigt i år.  Brunnen ligger insvept i morgondis och vevandet när jag pumpar upp friskt vatten sprider värme i min stela kropp.

Anna sitter upp i sängen när jag kommer in och min föräldrar börjar också röra sig nu när den behagliga värmen från elden sprider sig.  De två yngre bröderna sover fortfarande.
-Du är snäll du Lina, säger Anna och sätter ner sina fötter i träskorna hon ställt bredvid sängen.
Hon tassar fram till spisen och tillreder den vanliga frukosten, råggröt. Mor kommer fram till mig:
-Sätt dig ner så ska jag hjälpa dig att fläta ditt fina röda hår. Du måste se respektabel ut idag när du ska börja tjäna hos herrskapet.

Alla i min familj jobbar mer eller mindre åt patron Sjöstedt. Far jobbar i skogen och mor på fälten. Vi barn hjälper till med allehanda sysslor, speciellt i skördetid. Nu är jag fjorton år och far och mor har länge talat väl om mig för att få patron intresserad av att ta mig som piga uppe på gården. En av patrons pigor har länge varit krasslig och för två veckor sedan hostade hon blod. Ingen piga har råd att ta sig till hospitalet så hon har åkt hem till sina föräldrar och nu är patron i behov av ytterligare en piga. Jag känner oron som en hård klump i magen. Duger jag? Herrskapet har rykte om sig att vara krävande och hårdföra. Arbetet är tungt och illa betalt, men ändå mer lönande än att gå hemma och endast rycka in då och då. Det blir åtminstone en mun mindre att mätta hemma i torpet eftersom patronen pigor bor på gården så att de ständigt är redo att stå till tjänst. Avståndet till gården är endast tre kilometer men det känns som tre mil. Jag kommer inte att ha tillfälle att träffa min familj mer än ytterst sällan.

-Såja, nu är håret på plats, säger mor och klappar min kind. Du tar väl med dig din finkjol och dina två skjortor? Patronskan håller er med förkläde när ni jobbar inne i huset. När du jobbar i stallet och utomhus duger din gamla kjol och dina gamla förkläden.
-Tror mor att Anna klarar av att ha hand om småbröderna när ni arbetar? frågar jag fastän jag vet att det inte finns något alternativ.
Mor går betänksamt bort mot spisen och torkar sig i ögonvrån med förklädet.
-Jag är tolv och ett halvt, flikar Anna in, men jag kommer att sakna dig Lina. Du är alltid så snäll och du har god hand med Per och Nils.
Vi avbryts av ett illvrål från lillsängen.
-När man talar om trollen, skrockar far som sitter med pipan intill eldstaden.
-Mor! Mooor! skriker Nils för full hals. Per tar hela täcket och jag fryser!
-Per och Nils! Nu kommer jag att åka hemifån och jobba hos patron. Ni måste hjälpa Anna att ta hand om torpet medan far, mor och jag arbetar. Om ni bara håller på att bråka blir alla ledsna. Seså, när vi ses på julottan vill jag höra hur duktiga ni varit. Kom så får jag krama er!
-Lina, du får inte åka! vrålar tvillingarna unisont.
-Jag  måste, kraxar jag fram och det känns tjockt i halsen, men jag må här och ni är stora pojkar nu.
-Nu är gröten klar. Kom och ät! ropar Anna.

Vi sätter oss alla och far ber en bordbön. Jag sneglar upp på alla mina kära och försöker pränta in bilden av dem i min hjärna. Ännu har alla lite hull kvar efter sommarens skördar, men det gäller att hushålla med resurserna om man ska överleva den kalla, hårda vintertiden. När vi reser oss från bordet letar solens första strålar sig in genom det östra fönstret. Jag samlar ihop träslevarna och träfatet vi ätit ur och går ut för att skölja dem rena. Solen har jagat bort diset och lyser upp gläntan där vårt slitna trätorp ligger. Väggarna är av tjocka träplankor och mellanrummen är tätade med en massa gjord av halm och lera. Inför varje vinter är vi tvungna att fylla på i gliporna, men det är en ojämn kamp mot kylan och vinden. På taket ligger torv och nattens väta droppar nu ljudligt ner från vasstakets kant. Jag inser att jag kommer att sakna även detta eländiga boende, inte torpet i sig men den värme jag känner från dess invånare.

Lina utanför torpet

Jag samlar ihop träskål och slevar och går in en sista gång. Hela familjen står uppställda på rad, alla gripna av stundens allvar. Avskedet känns så definitivt. Nu är jag inte längre ett av barnen i torpet. Jag är en arbetande piga. Kramarna gör att jag inte längre kan hålla tillbaka tårarna. Jag tar min ränsel och följer efter far ut på gården. Far har lovat att ge mig lift den första kilometern med den häst och vagn han använder i skogen. Trots solen ryker det ur Pålles näsborrar när han travar iväg bort från torpet.